Med rätt att bli nostalgisk....



Jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk! Jag har många intressen men ett som har följt med mig sen barnsben är handbollen. Ikväll är det sista handbollsavslutningen för en föreningen som har funnits sen 1965. Ett nytt kapitel inom handbollen här i staden ska starta med samarbete för handbollens bästa och jag ser positivt fram emot det. Jag känner dock att jag måste få tid till att blicka tillbaka så att man kan lägga det gamla kapitlet bakom sig...

Återblick med all rätt att bli nostalgisk:

Alla har olika minnen från föreningen och här är mina....
Själv blev jag värvad 1985/86 som 17-åring tillsammans med några fler tjejer till föreningen med motivationen att samma säsong skulle klubben ta ett SM-guld. Det blev också det första guldet för föreningen, som 17-åring kände jag mig inte så delaktig då man spelade för både A-lag och B-lag men så otroligt roligt för de äldre spelarna som hade kämpat och åter kämpat i många år för detta guld. Det som var så unikt på den tiden var sammanhållningen i gänget och som än idag finns där! Samma år vann Junior Herrarna JSM-guld och min dåvarande pojkvän spelade i det laget, så det är också en händelse man minns.

När sedan de äldre tjejerna slutade så fick vi yngre spelare några riktiga "kämpa" år, hårfint att vi klarade oss kvar i högsta serien ibland. Men skam den som ger sig. 1990/91 blev det SM-guld igen och det är just det guldet jag känner mig ordentligt delaktig i. Ni förstår nostalgin va?  Här pratar vi för 20 år sedan!!!  Roligt var också att Herrlaget tog SM-silver samma år. Stämningen kan vara rå och hjärtlig och en händelse efter guldet/silvret när vi var vid stadshuset och blev uppvaktade är att när herrarna skulle mottaga lika tavlor som vi ,säger en tjej i vårt lag. -Herrarna får silverramar va?  (rått men hjärtligt som sagt...)  men de fick guldramar de också och de var de väl värda!

1994/95 slutade jag själv med handbollen och blev då tränare för Dam/Junior/A-flickor. Jag kommer ihåg en av målvakterna i A-flickorna säger på träningen innan vi ska åka iväg till finalspelen. -Hallå tjejer, vi är 8:a bäst i Sverige! hmmm.... "-Hallå, sa jag. Vi har ju inte spelat än! " därefter följde lite motivationssnack och peppning om att vi kan bestiga berg och det resulterade i att vi vann ett brons istället! Någon helg därefter var det dags för Juniorerna att spela och hälften av laget bestod av dessa tjejer som nyss hade vunnit brons! Med nästa generation i magen kommer jag ihåg vad trött jag var, tog tillvara varje ledig stund för lite vila. I det här laget var det koncentration/fokus utan dess like och det fanns bara ett mål! Guld.....och det blev det också! Några av spelarna representerade landslaget några år efter och några fick även uppleva proffslivet!

När sedan nästa generation växte upp så ville de båda börja spela i den grön/vita tröjan. Grön/vitt på läktaren överallt är ett minne från förra året då äldsta dotterns lag tar hem SM-guldet för B-flick. Ett speciellt minne från det är att dotterns kompis med mamma (som inte förstår sig på handboll) sätter sig i bilen från Västerås upp till Tumba för att vara med och uppleva finalen. Det som värmer mest i det är att mamman aldrig kör bil utanför Västerås! Vilken syn när de står där på läktaren och är målade på kinderna med grönt och vitt och gör som alla andra...hejar fram tjejerna till guldet. Kärlek och respekt....

Tänker på de små 6-åringarna jag startade upp med bollkul (för övrigt tillsammans med en spelare som vann JSM-guldet 1995). Kullerbyttor, Vem är rädd för svarte man, 3 steg, Undvika dubbelstudsar....lucia-fika ihop med kompisar i andra lag.....ja underbara minnen!

Det är så många roliga händelser på/bredvid planen jag har upplevt i den grön/vita tröjan. Sen all gemenskap med vänner som man har fått från föreningen är ju oslagbar. Allt det finns ju kvar ändå i det nya som kommer att bli..... men jag kände att jag behövde få vara lite nostalgisk innan den sista avslutningen ikväll....

Så imorgon börjar jag nästa kapitel och nya framgångar för våra handbolls-ungdomar....

KRAM